1. Vad är det du jobbar med?
Jag arbetar sedan 2007 på familjeföretaget Sörmlinds Reklam. Jag har en hel del arbetsuppgifter här, för att nämna några så svarar jag i telefonen, sköter mailen samt vår facebook sida, en hel del originalarbete och tar hand om kunder samt säljare som besöker oss här på Norra infarten. Jag har även fotograferingar när kroppen tillåter. Företagsporträtt, kärleksfotograferingar, barnporträtt samt bröllop. Men min roll är först och främst säljare samt.. Internet Guru. Jag arbetar fyra timmar om dagen, det är min maxgräns innan kroppen totalt checkar ut.
2. Hur mycket använder du din rullstol? I detta fallet, du använder den istället för att gå, alltså att ta sig till platser, men inne i kontoret när du kom fram, använder du då rullstolen och så eller går du då?
Min rullstol och jag har ett ack så komplicerat förhållande. Den avgudar mig, men jag replikerar inte hans känslor. Det är en inre kamp som jag vet att jag inte kommer att vinna, men jag försöker. Jag är otroligt envis och det både hjälper och stjälper. Jag tar varje chans jag kan att gå armkrok med någon istället för att sitta i stolen. Så.Himla.Dumt.
När det blir kallt ute eller jag springer rakt in i väggen och tappar fotfästet finns det inget alternativ för mig. Det är rullstol som gäller och det måste jag bara köpa. Jag kan gråta precis hur mycket jag vill. Men ni må tro att jag njuter av de perioder som jag inte har behovet av att sitta (enligt mig.) Okej, jag ramlar lite titt som tätt, jag tappar balansen, det gör ont. Men jag är.. Som alla andra en liten stund.
Jag har i dagsläget tre rullande stolar. Två stycken i huset, en på vardera våning. Och en som är specialanpassad för mig, det är den som jag har ute i den stora vida världen. Jag har även en permobil så att jag till exempel kan gå ut och “gå” mina promenader med hundarna. Under stora perioder av året är det rullstol som gäller och jag har fått berättat för mig av både läkare, psykologer och familj att jag måste sluta vara så envis, för jag förstör mer än jag hjälper ibland. Låt mig förklara, jag måste koncentrera mig som en tok för att inte tappa balansen, att sätta den ena foten framför den andra och röra sig framåt är en kamp som tar en otrolig mängd energi och gör obeskrivligt ont. Så om jag sitter i stolen, som jag borde göra, så sparar jag energi och kan vara pigg längre. De står redo och väntar på mig as we speak.
Så för att svara på din fråga, jag använder min stol nästan hela tiden. Och för att känna mig fin i en situation som jag inte känner mig bekväm i har jag snygga skor som piggar upp det hela. Skor är magiska. De är snygga när du står, går, sitter eller rullar.
3. Är din assistent med dig hela tiden eller bara vissa stunder?
Assistansen är någonting som jag nästan aldrig skriver om här. Anledningen till det är att jag fick en hel del hot och jag blev och är faktiskt uppriktigt rädd. Vi har valt att lägga min assistans på de tider som jag inte arbetar. För här på min arbetsplats finns mina arbetskamrater, min man, min mamma och min far som alltid finns här för att hjälpa mig. På det viset känner jag mig lite självständig iallafall fyra timmar om dagen. PAJ (personlig assistent Jessica) hämtar mig här när arbetsdagen är slut och sedan är hon klistrad vid min sida tills jag går och lägger mig strax efter åtta. Ett inlägg om hur det är att leva med personlig assistans är efterfrågat och det kommer i sinom tid.
Jag måste alltid ha en “Malinvakt” som vi kallar det. Jag är aldrig ensam. Någonsin. Inte ens på toaletten. Sug på den vetskapen en stund. Jag har så lätt för att ramla, skada mig när jag lagar mat eller sätta i halsen för att jag inte kan svälja för att nämna några saker som kan hända under en vanlig dag. Så jag måste alltid ha någon vid min sida som ser till att allt är okej, hjälper mig med tunga saker, att tolka mina små märkliga tecken och charader, personlig hygien, att minnas vad jag håller på med och förflyttning. Det är några av de hundratals saker som PAJ gör. Utan henne skulle inte någonting i mitt liv fungera, mitt liv hade sett helt annorlunda ut och jag vill aldrig tillbaka dit. Det är min värsta mardröm. Så ni förstår säker att jag är så otroligt tacksam för henne.
———-
Hanna, jag älskar att du älskar min blogg och instagram, jag har funderat så många gånger på att bara lägga ner och sluta. Men det är ni som håller det levande, jag älskar er, var och en av er. Era kommentarer sporrar mig, inspirerar mig och ger mig sådan otrolig lycka. Från djupet av mitt hjärta – TACK.
